Nånting försvann på vägen, och jag önskar att jag bara kunde backa tillbaka tiden och hitta det där lilla hålet där pusselbiten försvann och sedan sätta tillbaka den.
Att veta att någonting är fel och jag tror även att du börjar fatta det eller är det bara jag som blivit paranoid?
Eller är det mig det är fel på som inte fattar hur bra jag har det för jag tycker bara att jag klagar
Att bara ha känslan att nånting är fel, att det inte är som det ska, jag tänker och tänker men nej allt är perfekt runt om mig men varför försvinner det inte, jag är rädd att allting bara ska ramla ner och gå sönder.
Jag bara går runt och väntar på att veckan ska ta slut men man har ju inget att se fram emot, det bara går och går och rätt som det är är man 40 med man och barn och nu måste man ju bara leva livet för det kan man ju inte göra när man är 40...eller?
Nej jag känner att jag behöver en liten förändring i mitt liv för nu går jag bara väntar på att en bomb sa sprängas
Det blir väl inte bättre av att man sitter och lyssnar på depparlåtar och äter geléhjärtan och tycker synd om sig själv, nej hej då till äckliga hjärtan för nu åker dom i papperskorgen, och kanske det andra med men det ska man vara rädd omm för man har bara ett.